Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf af Geijerstam
att det måste göra så. jag vet ju icke själf, hvar
sammanhanget ligger mellan detta och allt det, som nu splittrat mitt
lif. Och dock är det något, som säger mig, att just på denna
punkt skulle utredningen af mitt lifs konkursbo börja, om
någon, som kunde det, vilie åtaga sig utredningen. Denne
någon skulle i så fall hellre vara en gud än en människa.
Men tänk dig då, Anna, huru dina ord skulle träffa mig
vid den scen, om hvilken du erinrar i ditt bref. Hur kunde
du komma att erinra om just denna scen? Hur är det möjligt,
att just de ord, hvilka du då uttalade, kunnat fästa sig lika
starkt i ditt minne som i mitt? Du bad mig att alltid vara
glad. Du sade, att det var sådan, som du älskade mig. Du
berättar, att du lade märke till min förstämning, och du
söker på ditt sätt att tolka min tystnad.
Jag minns också denna stund, Anna, och jag minns den
med den styrka, hvarmed man endast erinrar sig de
ögonblick, då man, utan att veta det, fullbordar sitt eget öde.
Du blef mig i hast en främmande människa, hvilken icke
hade något annat gemensamt med mig, än att du lade på
mig ett stort kraf, som jag visste mig aldrig kunna infria.
Inom mig talade en stämma högljudt och våldsamt: "Gå, gå,
gå! Slit dig lös, medan det är tid!” Men jag kunde icke gå.
Jag kunde ej slita mig lös. Jag satt som fjättrad vid stolen,
och jag tänkte tankar, som försökte bringa rösten till tystnad.
Men de lyckades icke. Tankarna förföljde mig ända i mitt
hem, och den natten låg jag vaken och grubblade på, hur jag
skulle kunna säga dig, att allting mellan dig och mig måste
vara slut.
Jag somnade mot morgonsidan, och jag vaknade med
den känslan, att jag icke kunde handla på mera än ett sätt
och att mitt öde tvang mig att taga allting annat med, därför
att jag visste, att jag älskade dig. Jag talade aldrig med dig
om detta, och när lifvet sedan bar oss fram på sina starka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
