Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur äktenskapets Komedi
högt af längtan efter glädje, lycka och kärlek till lifvet. När
jag icke var ensam, och i några få stora högtidsstunder också
då, kunde detta andra blod inom mig vinna seger öfver det
sjuka, och då jublade det inom mig. Då slog den natur ut,
som du har sett, som alla ha sett, och som jag känt en
underlig ängslan både vid att visa och att äga. Då blef jag
den, hvilken kunde gifva dig illusionen, att jag ständigt skulle
bära dig uppe "öfver skyarna, där himlen är blå".
Detta sökte du hos mig. Jag skulle gifva, gifva och
gifva.’ Men när jag en gång blef trött. Å, Anna. Jag säger
som du: att du inte kan förstå!
Jag kan berätta dig, att du icke är den första, som icke
förstått. Det var ju, när jag kom ut bland människor, som
jag kände mig fri, och då steg min instängda, förskrämda
och kufvade glädje öfver alla bräddar af njutning, att den
onde anden var drifven på flykten. Nåväl! Jag har en gång
stått i samma konflikt med mina ungdomsvänner, som jag
nu hör, att jag länge måtte gjort det med dig. Vet du, hvad
jag gjorde, Anna? Jag sade dem helt enkelt en dag, att jag
icke var den man, som de trodde. Jag sade dem det vid
ett tillfälle, då de måste höra mig. Jag sade det så, att det
blef tyst omkring mig. Och mina ord voro en bön om
barmhärtighet, som ingen, ingen kan ana, hur djupt den kom ur
mitt innersta väsen. Vet du, hvad följden blef? Jo, att när jag
en dag åter vågade visa mig så, som de nu en gång funnit böra
vara obligatoriskt för mig, då slog en af dem mig på axeln
och sade: "Skål, Bob! Nu känner jag igen dig. Nu är du
dig själf igen." Och vill du veta mera? Jag har aldrig återsett
dessa mina vänner, ty jag har icke kunnat det. Det är bara
en af dem, som jag återsett. Det var han, som fällde dessa
ord, hvilka då voro ett uttryck för den allmänna meningen.
Och den, som sade de orden, det är han, hvars namn icke
längre får nämnas i mitt hus.
Allt detta låter i dina öron underligt, och jag kan förstå,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
