Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur Nils Tufvesson och Hans Moder
bruten man i denna stund, och hans kraft var uttömd. Hade
kyrkoherden upprepat sin fråga, skulle han fallit samman och
bekänt allt.
Men kyrkoherden såg icke upp från den stora boken.
Med tungt hjärta skref han däri, hvad skrifvas skulle. När
han slutat, räckte han Nils Tufvesson sin hand och sade:
”Gud förlåte dig, om du har farit med lögn inför mig!’’
Därmed gick Nils. Utan att se till höger eller vänster
gick han bort till stallet och löste sin häst. När han satt i
vagnen, såg han ut öfver vägen och lät hästen löpa.
Fattig, trött på allt, öfvergifven af alla kände han sig
till mods. Det han bar på var så öfver alla gränser, så
alltför tungt. Han skulle bära på detta i dag och i morgon. Han
skulle stå med allt detta inför människorna vid grafven. Nils
led mest däraf, att han kände, som om det band, hvilket
förenade honom med andra människor, var afslitet. Sådant
passade icke honom. Ty mer än allt annat önskade Nils, att
han kunde gå ut bland människorna och vara som en af dem.
Men nu var detta förbi. Han var en alltför stor syndare.
Icke en sådan, om hvilken prästen, när han läste sig fram,
hade sagt, att alla människor äro syndare inför Gud. Utan
en sådan, för hvilken ingen förlåtelse gifs, och som alla måste
sky. Hela sitt lif måste han bära på detta. Hela sitt lif skulle
han gå som utstött bland människorna. De skulle hviska
till hvarandra, när han gick dem förbi, och peka med fingret
efter honom. ”Där går Nils Tufvesson, som har mördat sin
hustru,” skulle de säga. Och han, som en gång trodde, att
han skulle blifva den skam, hvilken tryckte honom, kvitt,
måste nu till straff bära en ännu större nesa.
”Jag orkar det aldrig,” mumlade han.
Och tanklöst upprepade han de gamla orden :
”Jag fattig, syndig människa.”
Det var ord, ord. För honom hade de ingen mening.
Djäfvulen hade snärjt hans själ och gjort honom till fånge för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
