- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 19. Gustaf af Geijerstam; Tor Hedberg; Ernst Josephson /
124

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Gustaf af Geijerstam

när det föll honom in. Hittills hade han så tämligen fått
det i lifvet, och hvad han annars måste umbära, det fann
han sig i. Svälta kunde han, frysa också, och resten struntade
han i, bara han fick rå sig själf. Nu satt han emellertid fast
i ryssjan, och ju längre han satt där, desto trängre tyckte
han, att utrymmet blef. När Östermans hade vant sig vid
Sammel, tyckte de för sin del inte illa om honom, och därför
behandlade de honom väl. Fästmön var rent förgapad i
honom och ångrade sig inte alls. Hvarför Sammel till sist
gick omkring som i bara solsken. Han hade endast en sak
att invända, och det var, att någonting alltid kändes, som
om det stramade.

Österman var en klok karl, och han var van att komma
längre på sina skrala ben än andra på sina friska. Han såg
snart, att till bonde kunde Sammel inte förvandlas, och därför
började han ro fram och åter mellan Norrhofva och Gråskär.
där lotsstationen låg, helst han hade hört, att Sammel försökt
sig där förr och ansågs ha sinne för undervattensgrynnorna.
Resultatet af dessa underhandlingar blef, att Sammel, som
kände hvarenda sten i sjön på tio mils omkrets, skulle få
läsa till lots och komma in i lotsverket. Det gick nog många
och väntade på platser. Men lotsålderman hade sina
försänkningar i själfva Stockholm, och Österman, som var
storbonde, hade också sina. Folk påstod, att Österman alltid
fick, hvad han ville, därför att han haft vett att låna ut
pengar på rätta håll, och att ålderman icke var fri från dylika
förbindelser till storbonden.

Så mycket var emellertid säkert, att det inte blef godt
för Sammel att slippa loss. Och loss kom han inte heller.

Långt tänjdes inte tiden ut, innan det blef lysning och
lysningskalas, bröllop och traktering, som räckte i tre dagar.
Sammel sjöng engelska visor, berättade sjömanshistorier,
dansade negerdanser och engelsk reel hvar natt. Han var
vän med alla, och alla tyckte, att det var ett Guds under,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:08 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/19/0128.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free