Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf af Geijerstam
är det stjärnklart och smällkallt. Sammel gör danssteg på
isen och sjunger:
Jag hade mig en flicka,
den som jag älskar än;
hon hvilar vid mitt hjärta,
ja, ingen ann än den.
Det säger jag försann,
fast det var mången ann,
som ville mig bedraga,
att jag skull’ ta en ann.
Visan har bara en enda vers. Men Sammel sjunger den
så många fler gånger i stället. Det är en gammal, släpig
melodi, vinden är stark, och sången drunknar i vädret.
Så kommer Sammel hem. Där stannar han i lä för
bygg-ningen och försöker sjunga ånyo. Men sången fastnar
honom i halsen. Han för själf skutan, men den går inte
längre för förlig vind. Tyst står han där och fumlar med
låset.
Då hör han inifrån hustruns röst:
”Är det du, Sammel?”
Det kändes, som om någonting vändt inom honom och
allt hvad som kokat och bubblat bakom festglädjen, ruset
och visorna stigit upp och kommit i svallning. Sammel vet
icke, hvar han tar orden ifrån, eller hvarför han handlar
och säger, som han gör.
Han står midt på golf vet, som innan han gick hemifrån.
1 bädden framför sig ser han hustrun ligga, och med fast
stämma, som vill dölja, att han druckit, säger han:
”Jag är i kronans rock och den ende man på många
mil, som vet, hvad det är att hålla i ett roder. Mitt namn
är Sammel. Det är jag döpt till. Och något annat känns
jag inte vid.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
