Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf af Geijerstam
sönder dem öfver knifven och åt upp dem råa. Sedan han
detta gjort, gick han tillbaka ned i båten och hämtade
oljerocken. Den vek han ihop, stack den under hufvudet och
lade sig på bara klippan. Där somnade Sammel och sof
länge. När han vaknade, stod solen öfver synranden som
ett klot, och ejderungarna lekte i den gröngula bränningen.
Sammel seglade vidare i hafsbandet, och han tyckte, att
han var den flygande holländaren, som lämnat skuta och
besättning och kommit i båt. Han flög fram, som han flugit i hela
sitt lif, och han hade rymt från besättningen. De fick reda sig
utan honom. Inte ville han i evighet hållas på ett spökskepp
och inte göra annat än fara omkring och skrämma folk.
Det påstods, att holländarn sålt sig åt djäfvulen. Nå än
sen? Hvem hade inte gjort något galet en gång i sitt lif och
fått plikta för det? Nu sken solen, och Sammel kände sig
hungrig. Den flygande holländarn kastade ankar mellan ett
par skär och pilkade torsk. Den stekte han mellan ett par
stenar, som när han var pojke, och för att krydda
anrättningen gick han i stranden och skattade sjöfågelns ägg.
Herre till hafvet och stranden, for Sammel från skär till
skär, och i två dygn var han den flygande holländaren, som
icke har hem eller fristad på hela jorden. Inte ett ögonblick
föll det honom in att vända om hem, och Sammel tyckte,
att han fått det, som öfvergick brännvinet.
När han så till sist ändå kom på hemvägen, Öfverföll
honom en stark känsla af skam, icke öfver att han seglat
bort, utan emedan han vände åter, och när han återsåg viken
med alarna, där den röda stugan låg, då blef Sammel i sina
egna ögon så liten och ömklig, att han velat krypa in i sina
egna stöfvelskaft. Nu kom det öfver honom igen
alltsammans. Nu skulle det klämma och strama, svida och bära
emot som aldrig förr. Han visste det på förhand. Han
visste det alltsammans. Han var fast, bunden vid platsen,
fick icke gå, hvart han ville. Han hade förlupit sin tjänst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
