- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 19. Gustaf af Geijerstam; Tor Hedberg; Ernst Josephson /
151

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ur Skogen och Sjön

ha fått, hade inte käringen varit uppe hos öfverheten och
tiggt för dig.”

Så gick Sammel och sökte Norman, men han fann
honom aldrig. Det kunde hända, att han mötte hans kor. Då
föste han dem i timtal långt bort i skogen och gick ensam
i snåren och skrattade som en dåre, när han hörde käringen
springa och ropa dem, medan de skrämda kreaturen i full
yrsel skenade allt längre och längre bort. Han kunde gå
förbi hos Normans, när han såg, att ingen var hemma. Då
smög han sig fram och släppte ut grisen, gick sedan därifrån
och låtsade, som om det regnat. Mycket sådant gjorde
Sammel och godtade sig däråt i hemlighet. En gång skar han
ner gummans tvätt, som hängde på streck, och strödde
kläderna ut öfver den smutsiga marken. Men det värsta var
ändå, när han skar sönder strömmingsskötarna för Norman.
Ty sådant är nidingsdåd, och den gången blef Sammel rädd
för sig själf.

Sammel kom gående på bergstigen, som ledde till hans
hem. Det var solsken i luften, och Sammel hade nyss varit
ute och lotsat en lustkutter. Pengar hade han på fickan,
och grosshandlarn, som han lotsat åt, hade gifvit honom ett
par stadiga afskedsbägare, till tack för att han hållit sig ifrån
glaset ute på sjön.

”Jag super aldrig på sjön, men alltid på land,” hade
Sammel svarat.

De orden gick han nu och tuggade på för sig själf.
Han visste, att han sagt en rolighet. Också hade de andra
skrattat åt den, och Sammel kände sig nöjd. Det var
nästan som om han funnit sitt lifs formel. Numera var
detta också sant. Nu när han inte hade mera att förlora,
fruktade Sammel det starka, så fort han var på sjön, och
han kunde fly landbacken för att slippa den djäfvul, som
behärskade honom.

Sammel kom emellertid gående fram mellan lotslagets

IB t

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:08 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/19/0155.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free