- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 19. Gustaf af Geijerstam; Tor Hedberg; Ernst Josephson /
161

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ur Karin Brandts Dröm

förlägen. Därför berättade han, att han hört hennes sång,
sade, att den gjort honom godt, påstod, att han hört den
många gånger, och att han icke visste något i världen, han
tyckte mera om än sång.

”Jag talade om det för er far,” tillade fänriken, ”och
bad honom, att fröken skulle komma in, så att jag åtminstone
fick säga er tack.”

Därmed sträckte han ut sin hand emot den unga flickan,
och Karin tog den.

”Jag kan inte känna igen herr fänriken,” sade hon.

”Har fröken varit inne här förr?” kom det snabba
svaret.

Bekännelsen härom hade undsluppit Karin, utan att hon
anat det, och därför steg nu rodnaden på hennes kinder.
Förställa sig kunde hon icke. En smula tafatt satte hon sig
ned midt emot bädden, och i det hon lutade sig fram, sade
hon hastigt och lågt:

”Jag kom in en gång för att fråga Sara, om ni skulle
få lefva.”

Fänriken smålog vid dessa ord, och äfven på hans kinder
kom färg.

”Goda änglar ha vakat öfver mig,” sade han sakta.
”Åtminstone en.”

I tanke att han sagt för mycket och gjort den unga
flickan brydd, började han tala om annat, hur han blifvit
sjuk och dock trott sig kunna fortsätta färden, hur till sist
febern öfvermannat honom och hur hela resan blifvit till en
underlig dröm. Länge talade han, och hela tiden satt Karin
stilla och hörde på hans ord. Allt hvad hon tyckte sig upplefva
blef henne så verkligt, men just därför så mycket vackrare,
än hvad hon någonsin hade drömt. Nu satt hon på en af
de smala björkstolarna, med de grön- och hvitrandiga
öfver-dragen, satt där verkligen och visste icke, hvarför den unge
mannen oupphörligen tackade henne. Han gjorde det med

11. — Nationallitteratur. 19.

161

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:08 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/19/0165.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free