Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tor Hedberg
”Icke det!” svarade han som förut. ”Jag är tröttare än
du, ty du går din egen väg, men jag går icke min!”
”Banna icke, min son! Är mödan stor, så skall lönen
ock bli stor!”
Han skrattade till, hårdt och ansträngdt. Så grep han
modern omildt i armen, förde henne till en sten och lät henne
sätta sig. Själf ställde han sig på något afstånd ifrån henne,
stödd på sin staf.
Hon vände sitt ansikte emot honom med ett blandadt
uttryck af rädsla och tacksamhet.
”Se, Judas,” sade hon, ”du är ej så hård ändå! Kom,
sätt dig här, låt mig torka svetten från din panna!”
Och hon sträckte famlande sina händer emot honom.
Men han rörde sig icke, svarade henne icke. Mekaniskt
lyfte han en flik af sin mantel och torkade med den sin
panna. Det var tyst en stund. Då knöt han plötsligt sin
hand och utbrast häftigt:
”Förbannad vare den mannen!”
I detsamma höjde modern varnande handen och sade
hviskande:
”Tyst!”
Det var något i hennes röst, som kom honom att
spörjande se på henne.
Hon hade rätat upp sig och satt med framsträckt hufvud,
som om hon lyssnade. Hennes händer darrade.
”Hvad är det, — hvad lyssnar du på?”
”Tyst!” upprepade hon. ”Hör du icke?”
”Jag hör intet!”
”Hör du icke som ett sorl af röster?”
”Dina gamla öron gäckas med dig! Jag hör intet.”
Modern skakade sorgset sitt hufvud.
”Det är ditt hjärtas fel, Judas! Vore ditt hjärta villigt,
skulle dina öron nog höra!”
Han skrattade hånfullt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
