Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur Judas
”Då anklaga dina ögon ditt hjärta, mor.”
Hon svarade honom icke, tycktes icke ens hafva hört
honom. Hon lyssnade åter, och hennes ansikte uttryckte en
häftig spänning.
”Nej, jag bedrar mig ej,” sade hon, ”jag hör det, jag
hör det! Det är icke långt härifrån. Nu stiger sorlet, och
nu blef det tyst, hör du, så tyst, — och nu, hör du, hör du!”
Det gick en darrning genom hela hennes kropp, och det
föll ett plötsligt ljus öfver hennes ansikte.
Judas såg skyggt på henne, och i hans blick skymtade
det hastigt fram något liknande fruktan. Men så gick han
fram till henne, grep henne i skuldran och skakade henne,
i det han sade, med förbittrad stämma, omedvetet hviskande,
äfven han.
”Jag hör intet, säger jag dig, intet! Är du förryckt?”
Modern fattade hans hand och fasthöll den med en styrka,
som han ej kunde motstå.
”Hör du icke denna röst, som ger eko mellan bergen?
Det är han, Judas, det är han!”
”Hvilken?”
Han ryckte till och såg på henne.
”Johannes?” sade han dröjande.
”Ja, det är Johannes, helt visst är det Johannes.
Välsignad du, min son, som förde mig hit!”
Han gjorde sig lös från hennes grepp, gick några steg
ifrån henne och sade långsamt, nästan betänksamt:
”Förbannad vare den mannen!”
Modern sträckte afvärjande händerna emot honom.
”Gör icke ditt hjärta hårdt, min son!”
”Vore det mera mjukt, finge vi båda svälta!” svarade han
och vände sig bort. Han lyssnade i smyg, som om hon
kunnat se honom, men då han icke hörde något, ryckte
han föraktligt på axlarna och vände sig åter emot henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
