Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur Judas
Herrens straff och helvetets eld — då skrattade jag åt honom,
midt i ansiktet skrattade jag honom!”
Han såg ängsligt forskande på den gamle. Denne gjorde
sig fri från honom, som vore han en pestsmittad.
”Ve dig, det har du gjort!” utbrast han.
Judas’ ansikte förmörkades, och det kom något
misstänksamt i hans blick.
”Jag gjorde det,” sade han doft, ”och jag skulle göra
det än en gång ... Du sade det ju själf — hvarför skulle jag
frukta honom?”
Gubben vek förskräckt tiilbaka och sträckte afvärjande ut
sina händer. Judas log föraktligt.
”Äfven du fruktar honom?”
Han vände sig bort och gick några steg. Så stannade
han åter och sade, långsamt, liksom trotsande:
”Jag hatar honom!”
Och utan att vidare akta på gubben, aflägsnade han sig
med långsamma steg, envist rufvande på denna tanke, hakande
sig fast vid den som vid en räddningsplanka i det tvifvel,
som vaknat i hans själ.
Plötsligt mindes han gubbens sista ord och stannade åter.
”Ve mig?” tänkte han. ”Hvarför? Äfven han,
profeten, förbannade mig! Och själf — har jag icke förbannat
och förbannat!”
Det kom på en gång en förfärlig ångest öfver honom;
lydande en ögonblicklig ingifvelse, föll han på sina knän och
stammade:
”Herre, är då allt förbannelse — Herre, jag är trött på
att banna och bannas — Herre, Herre!”
Men han hade en tröstlös känsla af att hans böner
förklingade ohörda i rymden.
”Jag dåre!” tänkte han, ”han är ju vredens Gud! Men
hvad har jag då förbrutit, hvad har jag förbrutit?”
Han kastade sig ner på marken och dolde ansiktet i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
