Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur Judas
”Messias! Messias!”
Men skepnaden växte mer och mer, och hans vingar
bredde sig ut öfver hela himmelen, så att solen förmörkades.
”Messias!” sade han, ”se, allt detta är ditt!”
Jesus såg ned på Jerusalem, och hans blickar gingo allt
längre och längre bort, men alltjämt uppfylldes han af en
växande smärta, åter var det som om hans bröst ville sprängas
af en spirande tanke — men han kunde icke finna det
förlossande ordet.
”Nej,” sade han, ”det är icke det, de vilja!”
Och hans blickar gingo sökande ut i rymden, som om
han där ville finna svaret på den gåta, som kvalde honom.
Då såg han långt bort i fjärran, där jord och himmel
smälte samman, det mörka tåget skrida fram, i tallösa led,
sviktande under sin osynliga börda.
Skepnaden böjde sig ned mot honom och hviskade:
”Bröd!”
Men Jesus skakade sitt hufvud. I det samma vände
en gestalt sitt ansikte emot honom och såg på honom, och
åter igenkände han Judas’ drag. Då blef det plötsligt ljust
inom honom, han sträckte ut sina armar och sade:
”Kärlek!”
Skepnaden skrattade, och ekot af hans skratt rullade bort
i fjärran. Men öfver hans ansikte låg samma uttryck af stelnad
sorg, och han bredde sina vingar till flykt.
SENARB DELEN.
I.
Då hösten är nära och dagarna blifva kortare, då gripes
naturen af en brännande längtan att ännu en gång slå ut
i skönhet och prakt, då går det som en feber genom dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
