Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur Judas
sjutton år! Sjutton år! Ja, Jerusalem, det är hennes enda
mål, enda tanke! Och jag! . .
Vid denna tanke greps hon nästan af ångest, hennes
blick vidgade sig, blef mörk och sällsamt torr, som förbränd
af smärta, och hon hviskade nästan ljudlöst för sig själf:
”Intet svar!”
Hvad menade hon med det? Hon visste det knappt
själf. Hon visste blott, att det var något inom henne, något
stort och skönt, det skönaste hon ägde, som länge, år för år,
dag för dag, tvinat bort, men som nu åter vaknat till lif,
starkare än någonsin, och bad och klappade, grät och
befallde. Och likaså, att hon längtade efter och väntade på
något, något sällsamt, öfvernaturligt, något som en
uppenbarelse, en röst från fjärran, som bragte henne tröst och hjälp.
Hon fattades plötsligt af ett begär att resa sig upp och
gå, gå ut i vida världen — för att söka sin lycka, tänkte
hon först med ett leende, men sedan allvarligt, ”ja, sin
lycka!” Hon visste att detta blott var en fantasi, men likväl
försökte hon lefva sig in i den, ty hon hade en aning om,
att sedan den väl var förbi och hon vaknat upp igen,
förestod det henne något mycket tungt, mycket allvarligt, något
högtidligt, som ett sista farväl till det man har kärast.
Och hon steg upp och tog några steg, men stannade så
åter helt tvärt. Det blef på en gång alldeles lugnt och kallt
inom henne, och allt detta föreföll henne så sorgligt barnsligt,
så bittert, tröstlöst löjligt. Hon vände tillbaka och satte sig
åter på bänken. Hon förde handen till sidan och tänkte:
”Min Gud — denna tomhet, denna förfärliga tomhet!”
Solen var nu dold bakom bergets spets, som kastade
en lång skugga fram öfver slätten. På vägen nedanför henne
drog åter folk förbi. Hon följde dem med blicken, tills de
försvunnit. Då tänkte hon åter: ”Denna tomhet — denna
förfärliga tomhet!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
