Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur På Torpa Gård
ett sorgset, ödmjukt sätt, som om han bad henne om förlåtelse
för något.
Och se nu, så böjd han gick! Det var som om han blifvit
gammal på några dagar.
Hon hade talat med sin moster Erika om det, men hon
hade icke heller kunnat förklara det. Hon hade endast rådt
henne att vänta och se tiden an.
”Det är allt, hvad vi kunna göra!” hade hon tillagt med
en suck.
Men Erika hade nog märkt, att denna förändring med
Ek hade inträdt, sedan Elsas porträtt blifvit upphängdt i
förmaket, och hon hade sina egna tankar, dem hon dock
icke ville anförtro åt Anna, gamla tankar, som hon nu tänkt
och tänkt om igen så många gånger i så långa år, att de
nästan hade förlorat all sin bitterhet. Men det var ock hennes
uppriktiga mening, att de skulle hoppas på tiden — hon
hade blifvit gammal nu, Erika, och hon trodde på tidens
inflytande.
%
Men hvarje afton, innan Ek gick till sängs, satt han och
läste ett gammalt gulnadt bref, det sista som Elsa skrifvit
till honom och som han gömt. Det var icke många rader
och han kunde dem utantill.
”Torsten!”
Jag skrifver nu till dig blott för att fråga dig, hur du
vill med barnet. Jag vill icke bedja dig om något, jag vet
att jag icke har någon rätt därtill, och jag skall underkasta
mig din vilja. Men tag det blott icke alldeles ifrån mig! Var
barmhärtig, Torsten, om du en gång har älskat mig!
”Elsa.”
”Om du en gång har älskat mig!” Dessa ord kommo
så besynnerligt efter det andra, och så besynnerligt från henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
