Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
o
• O-... o -
•.. O’ -.. O 0 0 -
Ur Nya Berättelser och Skisser
slutligen förmå sig att stanna öfver natten. Han ångrade det
nästan nu, egentligen för faster Kristianas skull, hvilken
synbarligen uppfattade hans närvaro som en personlig
förolämpning mot henne.
Faster Kristiana ja! Han hade stått i ett synnerligen godt
förhållande till henne förr i tiden, då han och Oskar voro
skolkamrater och han under sommarferierna kom och hälsade
på denne ute på landet. Då hade hon varit deras välvilliga
hjälpare och förtrogna i alla de lekar och upptåg, som Oskars
hjärna var lika fruktbar i att hitta på, som den var trög och
motvillig i läsningen.
Faster Kristiana hade nu en gång den uppfattningen, att
”pojkar var pojkar”, en formel som i all sin kortfattade
enkelhet rymde en outtömlig fond af öfverseende, förstående
och hjälpsamhet. Nu var det många år sedan han träffat
henne, och det var icke utan, att han erfarit ett visst nöje
vid tanken på att återse henne igen. Han hade återfunnit
henne fullkomligt sådan, som han mindes henne från
pojkåren, men mottagandet å hennes sida hade varit isande höfligt,
alla hans försök att uppmjuka henne genom att påminna om
gamla tider hade varit fruktlösa. Hon kände sig tydligen
djupt sårad af att en pojkvasker, som hon stuckit åt mången
näfve russin, och hvars skråmor i skinn och kläder hon
många gånger lagat, nu skulle komma och lära henne, gamla
människan, hvad hon visste, långt innan han var född.
Gamla tider, ja! Han log ofrivilligt vid alla minnen,
som trängde sig på honom här i det gamla välkända rummet,
där allt var sig likt, som det var för femton år sedan, samma
möbler stodo på samma ställen, samma gamla lustiga
ansikten tittade ned från väggarna. Ja, Gud vet, om inte samma
böcker lågo på bordet. Den där tjocka postillan kände han
då igen och Anna Maria Lenngren, ur hvilken faster Kristiana
ibland läst för dem på sitt oefterhärmligt komiska sätt. Han
steg upp och gick ett slag öfver golfvet. Brysselmattan, jo,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
