Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur SANGER OCH SAGOR.
HÖKSTUGAN.
Solen var i sin nedgång, då Stig Hök stannade vid
skogsåsens brant. Marken, på hvilken han stod, var svart och
förbränd, förkolnade bjälkar lågo kringströdda här och hvar,
en murad spisel höjde sig ännu öfver ödeläggelsen. Då vinden
strök fram öfver åsen, hvirflade sot och aska i luften.
Stig Hök satte sig på en sten, svärtad af rök, och såg
ned öfver den låga odalbygden. Det var redan skumt nere i
dalsänkan, och öfver kärrmarkerna släpade en hvit dimma.
Men längre bort höjde sig andra åsar, och där stod skogen i
brand af den sjunkande solens strålar. På den bruna
mossmarken lågo långa solstrimmor med ett sken som af eld under
aska, furustammarna stodo röda, liksom glödande stolpar,
och öfver dem hvälfde sig de mörka, glesa kronorna, liksom
ett tak, redan halft förkolnadt af branden. Och molnen, som
seglade fram öfver topparna, hade en färg af brandlyst rök.
Med skumma, slocknade blickar såg Stig Hök ut öfver
nejden. Snart skulle hans plats bland de lefvande stå tom.
men ingen af de lefvande skulle märka det. Hans lif, det
skulle snart vara en handfull aska, kastad ut i rymden till
lek för vindarna.
Han böjde sig ned och samlade upp en hög af aska i
sin skrumpna, vissnade hand. Handen skälfde, och den lätta
askan bildade sällsamma figurer i dess veck och håligheter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
