Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tor Hedberg
Som glas det klang, — det var en gren som föll,
af köldens hårda andehänder bruten.
Så faller ock det sköra band, som höll
min tanke inom jordens trollkrets sluten.
Och lyft af stillheten, i hvit gestalt
den genom nattens öde rymder stiger,
där himlens irrbloss blänka spöklikt kallt
och evighetens frusna gåta tiger.
Där trötta sekel ifrån zon till zon
som flingor dala på de stela vingar,
och jordens klagan, som en brusten ton,
i en oändlig tystnads natt förklingar.
* * *
TANKEN.
Det var min tanke då! — Blef ljuset släckt,
när ljuset skulle tändas, flydde lifvet
i samma stund som det blef väckt?
En tankes lik är ordet, som blef skrifvet.
Hvar är dess skönhet nu? — Hvad bitter ironi!
Dess jubel blef ett skratt, dess sorg ett skri.
När skola lifvets bryggor blifva funna
emellan det att vilja och att kunna?
Skall aldrig verket tankens urbild nå,
dess tröga blod af känslans pulsar svalla,
skall domen ständigt lyda så:
att blifva till detsamma är som falla.
Nu febern brunnit ut, invid mitt bord
jag sitter trött och läser, hvad jag skrifvit.
Nu är min tanke tänkt, min gärning gjord,
jag mera fattig på en sträfvan blifvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
