Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon med Guds och människors goda minne strax intog sin
plats som maka vid kungens sida.
Likafullt var det till uppfostrarinna fru Karin kallats,
och så fort hofvet kommit i ro efter bröllopshögtidligheterna,
gjorde hon frustugan till skola. Där satt den unga drottningen
med all ära i högbänken, omgifven af sina tärnor, och där
idkades allt sådant händernas verk, som anstår högborna
fruar, men undervisning i kristligt lefverne var
ögonsken-ligen hufvudsak.
Däraf kom det tilldels, att kung Erik och hans hofmän
aldrig rätt trifdes i frustugan på Kalmarhus. Gudi och kyrkan
voro alla hängifna; de gingo rätt flitigt till mässa och skrift,
men trådde till starkare förlustelse efter dagens arbete och
idrott, än att höra fru Karin tala om sin heliga mormor eller
”riddar Bleknos” leka på harpa vid spiselhällen.
Det var herr Erik Stensson, som kunde spela och sjunga
och hade sin trefnad i kvinnornas krets, där den unga
drottningen satt. Blek var han efter sjukan, som han fick vid
tornejet i Lund, men spenamnet syftade lika väl till sinnet
som till skinnet. Det kom från den svarte kaniken, som nyss
vändt hem från Prag, fullflugen i att smickra och begabba.
Han hette Johannes Gerichini, var brorson till den mäktige
biskop Peder af Roeskilde, fick därför tjänst bland kungens
klerker och lismade sig snart till sin herres gunst; ty ingen
smickrade han hjärtligare än den, som makten hade, och
ingenting begabbade han lustigare än mormorskulten i
frustugan. Fru Karin höll sig också för näsan, närhelst han
öppnade munnen — för den elaka svafvelluktens skull —
och kallade honom beständigt ”mäster Fuchs-svans”. Men
för kungen hade hans tal en sötare lukt än den doft af
kloster och renlefnad, som den gamla hofmästarinnan spred
omkring sig; och han kallade henne till gengäld ”Fru Fasta”.
Hon var vissnad och hvit under doket, men ögonen lyste
som blåsippor i snö, med Folkungarnas stolta blick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
