Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur ELSA FINNE.
Det är kväll. Klockan är tio. Det är icke lifsleda, jag
känner, ty det är icke tanken på själfmordet, som uppfyller
mig. Men jag känner en sorg så djup och mörk, så
ogenomträngligt svart, som om det aldrig mer kunde bli dag.
Jag är ensam. Ensam som på en stor, ödslig hed,
omsluten af mörkret. Om jag ropade, skulle ropet dö bort utan
att ha nått en mänsklig varelse, ty mellan mig och de andra
ligger detta stora, öde rum, detta tysta, ogenomträngliga
mörker. Gudarna ha dömt mig — gudarna ha dömt mig att
aldrig finna en mänsklig varelse, till hvilken jag kan
trygga mig.
Jag är kvinna. Se där den värsta olyckan, därför att
den funnits där alltid och därför att den aldrig skall upphöra.
Jag skall sträfva med den outtröttligaste viljekraft mot
konstnärskapet, och dock skall jag veta, att jag aldrig kan
nå det — därför att jag icke är en man, därför att min kraft
endast råder öfver en kvinnas hjärna. Förbannelse öfver det
att vara kvinna, när man fått en mans viljekraft!
Tusen gånger hellre en af dessa svaga små varelser
med täckt ansikte och förmåga att fängsla en mans hjärta!
De kunna gå upp i en annans tillvaro, lefva en annans lif,
arbeta för en annans sträfvan–––––men jag!
Om jag vore en man––––––––om jag vore en man!
Stark i viljan som jag är. Och vilja skulle vara detsamma
som att kunna. Jag skulle öppna mina armar för dessa varma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
