Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Heidenstam och Levertin : inledning af Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
resande iakttagaren från Österlandet och Italien vardt bofast
i sin barndoms land och begynte lära sina landsmän hvad
Sverige var och betydde och borde bli. Redan i sina första
böcker hade Heidenstam visserligen då och då framkastat
ett yttrande, som tydde på en helt annan känsla för sitt land
och minnena där än som var modernt då. I ”Kosmopoliten”
ljöd hymnen till Det hvita landet ännu i viss mån vemodig
och tveksam, fast full af varm känsla, och för den som ville
förstå var den lilla pärlan ”Min stamfar hade en stor pokal”
redan varslet om en historisk dikt med inhemskt ämnesval.
I reseskisserna påträffar man oförhappandes en mening som
denna: ”Det är helt visst icke någon tillfredsställelse öfver
att vara långt ifrån sitt hemland. Detta är dock till sist det
som man i hemlighet är mest hängifven af allt i lifvet” —
på samma gång som han utropade: ”Är det ej en härlig sak
att i sin ungdom vara ledig och fri och anse hela den vackra
jorden som sitt hem, som en våning på fem rum.” Doldt
bakom fabelns bladverk och likväl tydligt nog förtalde slutet
af ”Hans Alienus” om samma nordiska strömdrag från
Minnets källa. Men påtagligt tendentiöst verkade först Modern
barbarism 1894, hvars heta protest mot restaurerandet af
historiska byggnader framför allt var sprungen ur samma
kärlek till det minnesrika, det historiska som känslans och
inbillningens närmsta härd. Han vördade den ålderdomliga
byggnaden som reliken: ”sammanvuxen med anekdoter, med
verkliga eller diktade handlingar, med lifvet själft, med
människor, hvilkas blod vi bära och hvilkas sträfvanden vi ärft”.
Den andra samlingen Dikter 1895 var icke direkt historisk,
men den betonade sambandet med det förgångna och
hänförelsen för det egna landet utan tvekan och utan tvifvel.
Hur ungt förtröstansfullt skulle inte ”Pingstnatten” verka,
och hvilken motsats mot den öfliga teminologin! Hade icke
Norge under årtionden lofvats och beundrats som det unga
landet, som skulle gora’t, medan vi voro det åldrade, det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
