Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Ur Skogen susar - Herakles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
O" %, O*’...©*-.,. 0 -... 0 0 ’ - O’ - • ..o,
«———■ — I ■— I ■■■■"! I J.l —— i °J
I ett af de löffattigaste träden satt en mycket storväxt
människoapa med yfvig och utstående skäggkrans och
gråaktigt ansikte. Det var utposten, som höll nattvakt, och hon
begynte sakta framsjunga ett försiktigt:
”Kolu, kolu!”
Ljudet ”ko” betydde välbefinnande och smeksamhet och
brukades därför ofta mellan hanarna och honorna, när de
sutto hopkrupna och helt och hållet voro upptagna af
hvarandra. ”Lu” angaf däremot något fientligt. Det framstöttes
lika ofta i hat och raseri under en pågående strid som till
varning för en annalkande fara, men då med en djupare och
mer sjungande bröstton. Efter människoaporna nu hörde
båda ljuden, förstodo de, att de tills vidare kunde förbli trygga,
men att likväl något tilldrog sig, som de borde uppmärksamma.
De sänkte därför den mot månen lyfta handen, och håret
på deras hufvud vände sig framåt och borstade sig. Likväl
kunde de ej upptäcka någonting annat än den ofarliga gamla
satyren, som hade vadat ut i dammen ända till midjan och
stod och väntade, att det från botten uppstigna grumset skulle
sjunka, innan han fyllde säcken.
Missnöjda öfver att ha blifvit störda i onödan, knurrade
de sakta och gjorde sig i ordning att åter försjunka i sina
betraktelser, och håret lade sig med ens bakåt, alldeles slätt och
blankt.
Knappt hade de likväl kommit i ro, innan de hörde, att
den vaktande människoapan bröt af en gren för att väpna
sig, och strax efteråt framstönade hon med djup röst det
hotfulla krigsropet:
”Lu, lu, lu!”
Nu såg det ett ögonblick ut som hade de tunga
mur-grönsknipporna löst sig från trädstammarna och begynt att
röra sig. Det var människoaporna, som reste sig i månljuset,
ludna, långärmade och svarta, och andedräkten ångade som
rök om näsborrarna. När de väl stodo upprätta, urskilde de,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
