Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Ur Skogen susar - Herakles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att hufvud och skuldror närmade sig i dimman nere i
dalsänkan. De lade genast märke till något, som väckte deras
undran, nämligen att dimman alltid tycktes tätna, just där
de okända främlingarna drogo fram öfver gräset, liksom hade
den i hvita tappar hängt fast vid deras midjor. Småningom
upptäckte de likväl, att denna villa berodde därpå, att
främlingarna nedtill hade hvithåriga hästkroppar, och nu begynte
de ana, att det var en svärm kentaurer, som kom för att dricka.
Människoaporna, som ville ha skogen för sig, både hotade
och fruktade kentaurerna, ty dessa brukade anfalla och
förfölja dem med stenkastning. De hissade sig därför ned ur
ekarna, väpnade med trädgrenar och pinjekottar, som vid
denna årstid ännu voro gröna och hårda, och smögo sig fram
utefter marken som en här af gastar. Snart voro de också
så nära, att de kunde höra hur satyren samtalade med
nykomlingarna, fast de inte förstodo hans ord.
”Hästmän,” sade han, när han i vattenspegeln såg
nykomlingarnas hufvud bakom sitt eget, ”dagen har varit het,
men hur törstiga ni än äro, måste ni gifva er till freds och
inte grumla dammen, innan jag fyllt min säck.”
”Det är rättvist begärdt,” gnäggade den bortersta
kentauren, som ett pilskott en gång hade sårat i ena frambenet,
så att han alltid blef efterst. Han hette Nessos. ”Det är
rättvist begärdt,” ropade han omigen ännu högre. Ängslig att
han icke själf skulle få klart vatten, ville han uppehålla de
andra, som redan stampade i strandleran, och skyndade
genast att tillägga:
”Berätta oss nyheter, satyr! Helt visst har du en gäst i
din koja, efter du är så nogräknad.”
Manarna hängde öfver kentaurernas ögon och långa
hästmunnar och de slogo omkring sig med de seniga armarna
eller piskade med svansarna, fast flugorna redan försvunnit
med solen, men så snart de stodo stilla, blefvo deras krithvita
länder på nytt osynliga i dimman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
