Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Ur Skogen susar - Herakles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kust. Ryktet om Herakles’ återkomst hade dock flugit
snabbare än skeppet och Deianeira, den väntande makan, stod
redan på de yttersta klipporna och skuggade öfver pannan
med sin slöja.
Otåligt sprang han i vattnet före de andra och lyfte upp
henne och bar henne på sandstigen mellan törnhäckarna.
Han gick så fort med sin lätta börda, att då vägen slutligen
stängdes af en flod, måste han sätta sig ned och vänta på
den simkunnige kentauren. Han befallde honom godtroget
att föra henne öfver, och vinkande åt hennes slafvar och åt
Forkys, som från ihåliga träd samlat ett helt fång af präktiga
honungskakor, uppletade han själf ett vadställe.
Deianeira band upp sina två hårflätor. Med fotterna
släpande i vattnet satt hon på kentaurens rygg och han höll
hennes händer på sitt bröst för att hon icke skulle falla af,
när han ibland halkade på den leriga botten. Hon var rosig
och vacker, men det darrade ett förskrämdt drag mellan
ögonen, isynnerhet när hon såg på män. Fingrarna voro stela
af ringar. På armar och hals bar hon en mängd guldkedjor,
som hennes herre tagit i plundrade borgar och städer.
Purpurkjolen, som hon vek upp och höll samman med sina knän,
hade tjänat en lydisk höfding till mantel, skorna, som sutto
instuckna i gördeln och voro allt för stora, hade burits af en
ihjälslagen offerpräst och guldplåten på pannan af själfve
Apollon, ty till och med på gudarnas tempel förgrep sig
Herakles i stunder af harm.
När kentauren nu hunnit midt ut i strömmen, fattade han
plötsligt Deianeira om skuldrorna och tryckte sitt blanka
vax-ansikte så hårdt intill hennes, att hon knappt förmådde
utstöta ett halfhögt kvidande. Herakles såg likväl, att slafvarna
medfört hans båge från hemmet. Pilen susade genom luften
och i nästa ögonblick grumlades flodvattnet af Nessos’ blod,
som var svart och tjockt som beck.
Han vacklade några steg framåt, och när han hade hunnit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
