Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Ur Bjällboarfvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur Bjälboarfvet
en malmklar stämma hördes från den arbetande flocken vid
förhuggningen. Det var Gistre Härjanson, och han kom
springande med sin yxa.
”Vid helgonen, bergmästare, känner du inte igen henne
. . . min kvinna, som Valdemar nyss tog ut åt mig ur Vreta
med makt, när vi redo förbi. Vår gode Valdemar! I
dagar och år har jag stridt och längtat för hennes skull . . .
och nu . .
Det var trängsel omkring källan, och röken och lågorna
från blossen slogo honom i ögonen. Hulf Skumble hade
redan knutit upp hennes skjorta och vikit ned den till gördeln.
Hon var lätt gulaktig i huden. Han grep henne om händerna,
och två andra män togo henne om fotterna och hjälpte till
med att lyfta henne ut öfver mossbädden och sänka henne
i källan. Hans skägg gömde hela hennes ansikte, så att
knappast mer än ett sakta huttrande hördes, då det kalla
vattnet slog ihop öfver henne. Tre gånger släppte han henne
och försökte att trycka ned henne under vattnet, men hvar
gång flöt hon upp igen.
”Ti vill inte taga henne,” sade den gamle. ”Han bryr
sig inte om annat än mör. Men hvar står en sådan att finna,
där Valdemar håller läger med sin här? Stig upp, vallkulla,
och gå till din spelman. Ni äro bestämda för hvarann, hur
många pröfningar som än kunna vänta er. Men till dig, Ti,
säger jag: Du har blifvit orkeslös. Ingen har på länge
gifvit dig sitt blod och sina lemmar. Hur skall du kunna
hjälpa oss, om du inte, när solen rinner upp, kan se mot
fienden utan att blinka? Jag skall skänka dig mina ögon.
Jag har lefvat länge nog och har inte mer någon glädje af
dem, bara bitterhet och harm.”
Han ryckte lös ett par torsviggar, kände på deras kanter
och valde ut den skarpaste. Sedan lät han binda sig vid
stubben med händerna på ryggen. Under det att en
finngubbe tog ut hans ögon, uppgaf han anden, och när de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
