Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Ur Svenskarna och deras höfdingar - Den lilla systern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Roligast var det ändå för den lilla systern att få leka
med sin docka, som hon hade bland sina småsaker. Det
var en trädocka med kjol af styft silfvertyg. Hon klädde
af henne och klädde på henne, kysste henne och bäddade
åt henne om aftnarna.
Men när lördagen kom, gick abbedissan omkring och
såg efter, att inte nunnorna olofligt hade något i sina skrin.
Då måste också den lilla systern öppna sitt skrin och lämna
henne dockan, fast tårarna tillrade. ”En Guds tjänstekvinna
får ingenting äga,” sade abbedissan mildt och tog med sig
dockan. ”Nu skall du sömma och knyppla med oss äldre.”
Den lilla systern tänkte på dockan hela kvällen. Tre
gånger under måltiden knackade alltid abbedissan med knifven
i bordet, och då reste sig alla med orden: ”Ave Maria,
ave Maria, ave Maria!” Efteråt fingo de förlusta sig i
trädgården och samtala utan skvaller och fåfänga ord, men den
lilla systern gick modstulen för sig själf och sörjde bittert.
När det blef liggdags, kröp hon upp på sin vadmalsbädd.
Men hon hade svårt att somna och låg och stirrade med
förgråtna ögon i det grådisiga vårljuset. Försiktigt smög hon
sig tillbaka till dörren och vågade en skygg blick mot de
andra öppna cellerna. Där lågo nunnorna på sina bäddar i
nattkjolar med bälte och dok. När hon såg, hur lugnt de
sofvo i sina skrudar långt borta från världens stormar,
längtade hon ännu innerligare att snart bli som de. Väkterskan
kom och slöt till dörrarna, så att allt blef tyst, och den lilla
systern drog åter öfver sig skinntäcket.
Då kände hon, att en god hand lades på hennes hjärta,
och när hon såg upp, stod där lutad öfver henne en
gammal fru, som var vackrare och blidare än någon annan
människa. öfver det hvita håret dallrade en ring af klaraste
ljus. ”Du allra skäraste lilla blomster i min örtagård,” sade
hon moderligt, ”hvarför bultar ditt hjärta så hårdt, när de
andra sofva? Jag är Birgitta, och jag skall förvandla din
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
