Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Ur Svenskarna och deras höfdingar - Den lilla systern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.O o ••...O* * ..O*’.. O- O* %.O-’...o •..o.
Verner von Heidenstam
första sorg till doftande rosenblad och snart hämta dig till
en ännu fullkomligare glädje, där ingen gråt finns.”
Den lilla systern grep henne om handen, rädd att
drömmen skulle sluta, men då ringde det redan i en klocka.
Fast det bara var mellan tre och fyra på morgonen, steg hon
upp, huttrande. Hon tände sitt ljus och följde de andra
nunnornas tåg ned till läktaren i kyrkan, där de hälsade
dagningen med en lofsång. Två och två gingo de så ut till en
öppen graf, där abbedissan tog upp mull i handen och
talade om döden. Sedan blef det att lyssna till mässor och
sömma i en stor sal med lysande vindögon. Då fick ingen
tala. Men under klostertystnaden kände den lilla systern sig
ännu lika glad i hjärtat, och ingen hörde henne mer klaga.
Ibland hände det nog, att en nunna sänkte hufvudet
och ängslades af tankar på världen. Då gick det som en
våg af oro genom alla sinnen, och den felande blef satt i
mörkstugan att bättra sig under bön. När hon kom ut, var
hon åter som förr, och vid första kvällsringningen ställde
sig alla systrarna framför hvarann och hviskade: ”Förlåt oss,
om någon af oss har bedröfvat er, liksom vi förlåta er af
hjärtat gärna!”
Fränder och vänner bultade emellanåt på världsporten,
och den lilla systern fick då tala med dem genom ett galler.
Allt som dagarna skredo, blef hon dock mer glömd af
världsfolket, som hade sina strider att tänka på. Däremot kommo
ofta dödssjuka stormän till brödernas kloster. De bäddades
på halmen i sjukstugan, lyckliga att in i det sista få höra
klockklangen, och kungadottern stod och tvättade de sjukas
kläder.
Hon var inte längre nio år, utan blef både nitton och
några och tjugu. Ändå fick hon alltid heta den lilla systern,
ty hon var så späd och hennes gång så lätt, och hon var
så blek och genomskinlig, där hon skred fram i sin hvita
krona under almarna. Systrarna undrade inte öfver att en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>