Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin - Ur Sista Noveller - Ett novellfragment
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
omärkligt drag, hennes djupa altstämma ledde min barnaröst
som hennes hand ledt mina steg den dag jag begynte gå,
och våra ögon möttes i den lilla låga, aflånga notboken. Men i
smyg såg jag alltid på hennes händer! Jag kunde ej förstå,
hur de kunde springa så lätt och säkert öfver tangenterna,
och ringfingret med de tre tunga, släta guldringarna såg ut
som en liten fågel, tyckte jag, för tungt lastad för att orka
hem till bot.
Men när vi sjungit ”Storm och böljor tystna ren” och
”Mollberg, hvi står du och gråter” och flera andra af
epistlarna och hennes bleka ansikte fått en rodnad af lifslust och
munterhet, bad jag henne alltid spela Guldfjärilarna.
Det var ett stort salongsstycke med en oändlighet af drillar
och löpningar, och när jag hörde det, tyckte jag mig se min
mor flyga sin väg högt upp i sommarsolen. De gyllne
fjärilarna bildade en skimrande krets omkring henne, lyste
mot hennes svarta hår och hvita tinning. Hon hade inga
vingar, men hon flög ändock allt högre, och när stycket
slutade i ett långt, utdraget diminuendo och hon lyfte skon
från pedalen, som hade form utaf en lyra, slog jag armarna
hårdt om henne för att hålla henne kvar.
Men min mors händer icke blott spelade. De ritade
också. Hon ritade för mig en hel tjock bok, som begynte
med taflor till abcd’t, mycket roligare än de i Siljeström, och
fortsatte med andra bilder om mig och henne och allt möjligt,
men boken blef aldrig riktigt färdig, ty nu blef min mor
mycket sjuk och dog snart. Hon tog dessförinnan många
afsked af mig. Ty hon reste bort till hälsoorter och kom
hem i nya hattar och var frisk igen, för att snart därpå åter
fara till tåget. Så blef det en ovanligt sträng vinter, och en
skum eftermiddag, då jag kom hem med kälken, skulle hon
gå på operamaskerad, och jag fick gå in i sängkammaren
och se henne klädd. Sängkammaren var ett kallt, mörkt rum
åt gården, upplyst af en ampel af grönt glas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
