Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin - Ur Sista Noveller - I Trastevere
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
taga för sitt huskors’ skull, som utkräfde den i ersättning
för Domenicos sängplats och mat. Portvakten var en liten
färglös guttaperkagubbe, som tog del i det politiska lifvet
— kvarterets ”onorevole”, riksdagsman, tryckte en gång
om året hans hand på ett valmöte — och som i långa,
invecklade meningar utlät sig om ”korruptionen”. Han var
för öfrigt fritänkare och passade på att såra Domenico i
dennes heligaste känslor, medan han drog honom nerför de
mörknande gränderna. Men i portrummet till stiftelsen
af-vaktade portvaktens rifjärn deras ankomst. Hennes
kopp-ärriga ansikte och vissna fingrar darrade af snikenhet. Hon
undersökte krymplingen in på bara kroppen för att öfvertyga
sig om, att han icke undanstack några soldi. Det kunde
kännas bittert ibland att så blifva plockad intill skinnet. Men
nödvändigheten hade lärt Domenico tålamodets dygd, och
det fanns dessutom hos detta stora barn, som drömde bort
tiden i basilikans skugga, berusad af dess andakt och musik,
något af den sydländska sångfågelsnatur, som så många af
Italiens heliga ägt och hvilkas fromma hänförelse utesluter
grubbel på det timliga och inskränker lifsbehofven till det
oundgängliga. Domenico hade sin brits att sofva på och sin
soppa att äta. Så kändes det nästan som en lättnad att blifva
fråntagen allt och att utan en omsorg kunna viljelös
försjunka i sin religiösa häpnad inför världens under — ett
barns glada häpnad inför marknadsbordet. Vanförheten,
som afspärrade honom från lifvets rörelse, armodet, som
förbjöd honom att räkna, gjorde honom möjligt att lefva
sig själf in i en lefvande legend, hvilkens bedårande
svärmeri aldrig behöfde slockna. Med ett djurs harmoniska
instinkt vaknade och inslumrade den lille tiggaren lätt om
hjärtat, just därför att hvarje tanke på handling, företag eller
vinning var utesluten ur hans själ.
Gubbhuset, hos hvilkets portvakt Domenico hade sin
tillflykt, låg i det illa kända främlingskvarter, där de första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
