Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin - Ur Diktare och drömmare - Dantes Vita Nuova
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
,. ■■ , —. ,.,n ––––– ■ I T-V
Oscar Levertin
frontation mellan ”Vita Nuova” och tidigare kärleksdiktning,
mellan dess och den äldre medeltidens allmänna erotiska
idéer, gifver en föreställning om, hvad som hos Alighieri
är arf och hvad hans egen mäktiga personlighet nyskapat
af lif och originalitet.
Allbekant är den ständiga dualism rörande kvinnan och
kärleken, som utmärker medeltiden, den olösliga tvekampen
åren om mellan jul och fasta.
Aldrig har kvinnan och kärleken till henne skildrats
med så hänförande, ideella färger och lyfts till så sublima
rymder, de högsta dit människodrömmens vingkraft förmår
bära, men å andra sidan har kärleken heller aldrig så
lidelsefullt sölats i smutsen, aldrig kvinnan nersvärtats med så
kall och hånfull smädelse. Dessa motsatser funnos redan
gifna i själfva uppfattningen af den heliga skrift och lefde
inom kyrkan med teologisk auktoritet. Den underordnade,
skuldbelastade roll, i hvilken bibeln framställde kvinnan,
skärptes af utläggarna, af alla dessa munkar och andlige,
hvilka i henne sågo sin välfärds dödsfiende, Eva, som ständigt
lockade med frestelsens och syndens frukt, Dalila, som
döfvade all andakt och all ädel sträfvan. Det är intet slut
på den ström af passionerade anfall, intet mått i de vilda
och flammande legender, i hvilka munkarna, till hämnd för
ensamhetens anfäktelser eller i ruelse öfver begångna
öfver-trädelser, gåfvo uttryck åt sitt förakt för kvinnan och åt
den bedårande makt, hon öfvade in i klostrens stillhet,
trots gissel, späkning och böner. Medeltidens skolastiska
teologer visade en likartad uppfattning. Deras store
läromästare, Aristoteles, kunde i detta hänseende ingen motvikt
bilda, och Thomas ab Aquino omskrifver på sitt medeltidslatin
den grekiske filosofens föraktfulla definition: Femina est
mas occasionatus, kvinnan är en ofullkomlig man.
Men en bestämd motsats till denna nedsättande
uppfattning lefde inom kyrkan i Mariakulten. Redan i pseudoevan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
