- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 22. Selma Lagerlöf ; Gustaf Fröding /
85

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bemödande. ”Jag har aldrig med min vilja förorättat dig, om
det än kan se så ut. Jag ber dig: förlåt mig!”

”Jag kan inte förlåta dig.”

Hon visste, att om hon hade ägt en hel känsla, skulle
hon ha vunnit honom åter. Och hon försökte spela
passionerad. Isögonen hånade henne, men hon försökte i alla fall.
Hon ville inte förlora honom.

”Gå inte, Gösta! Gå inte i vrede! Tänk på hur ful
jag har blifvit! Ingen kan älska mig mer.”

”Jag gör det inte heller,” sade han. ”Du får finna
dig i att se ditt hjärta förtrampas, du som andra.”

”Gösta, jag har aldrig kunnat älska någon annan än
dig. Förlåt mig! Öfverge mig inte! Du är den ende, som
kan frälsa mig från mig själf.”

Han sköt henne ifrån sig.

”Du talar inte sanning,” sade han med isande lugn.
”Jag vet inte hvad du vill mig, men jag ser, att du ljuger.
Hvarför vill du hålla kvar mig? Du är så rik, att friare
aldrig skola saknas dig.”

Därmed gick han.

Och inte förr hade han stängt dörren, än saknaden
och smärtan i hela sitt majestät höllo sitt intåg i Mariannes
hjärta.

Det var kärleken, hennes eget hjärtas barn, som kom
fram ur den vrå, dit isögonen hade förvisat honom. Han
kom, den efterlängtade, nu, när det var för sent. Nu trädde
han fram, allvarlig och allsmäktig, och saknad och smärta
uppburo hans konungamantel.

Då Marianne kunde med verklig visshet säga till sig
själf, att Gösta Berling hade öfvergifvit henne, erfor hon
en rent kroppslig smärta, så förfärlig, att hon nästan
bedöfvades. Hon tryckte sina händer mot hjärtat och satt i
timtal på samma ställe, kämpande med tårlös sorg.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:33 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/22/0088.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free