Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEGENDEN OM FÅGELBOET.
Hatto, eremiten, stod i ödemarken och bad till Gud.
Det var storm, och hans långa skägg och tofviga hår fladdrade
omkring honom som de vindfarna grästufvorna på krönet af
en gammal ruin. Dock strök han inte håret ur ögonen eller
stack skägget inom bältet, ty han höll sina armar upplyftade
till bön. Alltifrån soluppgången hade han lyft sina knotiga,
håriga armar mot himmelen lika outtröttligt, som ett träd
ditåt sträcker sina grenar, och han ämnade stå kvar så
allt-intill kvällen. Han hade en stor sak att bedja om.
Han var en man, som hade erfarit mycket af världens
ondska. Han hade själf förföljt och plågat, och förföljelser
och plågor från andra hade kommit på hans del, mer än
hans hjärta hade kunnat bära. Så drog han ut på den stora
heden, gräfde sig en håla i flodstranden och blef en helig
man, hvars böner hördes vid Guds tron.
Hatto, eremiten, stod där vid flodstranden utanför sin
håla och bad sitt lifs stora bön. Han bad Gud, att han måtte
låta domens dag inbryta öfver denna onda värld. Han
kallade på de basunblåsande änglarna, som skulle förkunna
slutet på syndens välde. Han ropade på blodhafvets vågor,
som skulle fördränka de orättfärdiga. Han kallade på pesten,
som skulle fylla kyrkogårdarna med högar af lik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
