Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade inga hållbara vidjor till att binda samman kvistarna.
Storstugan hade ett långt och lågt fönster med små rutor,
och genom dessa föll skenet från badstugan in i rummet,
lekte på golfvet och förgyllde björkriset. Men flickan blef
olyckligare, ju högre elden brann. Hon visste, att viskorna
skulle falla isär, så snart man rörde vid dem, och att hon
skulle få lida smälek för detta, åtminstone ända till dess det
flammade en ny julbrasa i den där skorstenen.
Rätt som hon satt så och kände sig olycklig, kom den
in i stugan, som hon var mest rädd för af alla. Det var
själfvaste Ingmar Ingmarsson, husbonden. Säkert hade han
varit i badstugan för att se till, att ugnen skulle bli het
tillräckligt, och nu ville han se hur det gick med viskorna. Han
var gammal, Ingmar Ingmarsson, och han tyckte om det,
som var gammalt. Och just därför, att folk började lägga
bort att bada i badstuga och låta piska sig med björkris, lade
han stor vikt vid att det skulle göras på hans gård och göras
riktigt.
Ingmar Ingmarsson gick i en gammal fårskinnspäls och
bar skinnbyxor och becksömsskor. Han var smutsig och
orakad, säflig i sättet och kom in så stillsamt, att man likaså
gärna kunde ha tagit honom för en tiggare. Han hade ungefär
samma drag och samma fulhet som hustrun, ty de voro släkt
med hvarandra, och tösen hade af ålder lärt att ha helig
vördnad för enhvar, som hade det utseendet. Ty det var
mycket, bara det att vara af Ingemarernas gamla släkt, som
alltid hade varit den förnämsta i bygden, men det mesta,
som en människa kunde vara, var att vara Ingmar
Ingmarsson själf och vara rikast och klokast och mäktigast i en hel
kyrksocken.
Ingmar Ingmarsson kom fram till flickan, böjde sig ned
efter en af de färdiga viskorna och svängde den genom
luften. Och genast flögo riskvistarna åtskils, en hamnade
på julbordet och en annan i himmelssängen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
