Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag hade gjort dig? Sista dagen i fängelset skref jag till dig,
därför att prästen sade, att jag måste. Han tog brefvet och
lofvade, att du skulle få det, då jag var rest. Och nu har
han redan skickat af det!”
Ingmar tog hennes hand, lade ut den på jorden och slog
på den. — ”Jag kunde slå dig,” sade han. — ”Du kan göra
med mig hvad du vill, Ingmar.” Han såg upp i hennes
ansikte, som lidandet hade gett en ny skönhet. Han reste sig
något och hängde sig tungt öfver henne. — ”Det var så
nära, att jag hade låtit dig resa.” — ”Du kunde nog inte
annat än komma.” — ”Jag skall säga dig, att jag tyckte inte
om dig.” — ”Det kan jag så väl förstå.”
”Jag blef så glad, då jag fick höra, att du skulle till
Amerika.” — ”Ja, far skref, att du var nöjd.” — ”När
jag såg pä mor, tyckte jag inte jag kunde ge henne en sådan
som du till sonhustru.” — ”Nej, det går inte an heller,
Ingmar.” — ”Jag hade så mycken förargelse för din skull,
ingen ville se åt mig, därför att jag hade ställt det så illa för
dig.” — ”Nu tror jag du gör, som du sade nyss,” sade
Brita, ”du slår mig.” — ”Ja, det kan ingen människa
begripa hur ond jag är på dig.”
Hon satt tyst. — ”När jag tänker på hur jag har haft
det nu i dagar och veckor,” började han på nytt. — ”Å
men, Ingmar!” — ”Ja, det är inte därför jag är ond, men
jag hade ju kunnat låta dig resa.” — ”Höll du inte af mig,
Ingmar?” — ”Nej då.” — ”Inte på hela resan?” — ”Inte
ett ögonblick. Jag var bara led åt dig.” — ”När kom det
igen?” — ”När jag fick brefvet.” — ”Jag såg nog, att det
var slut för dig, det var därför jag tyckte det var en sådan
skam, att du skulle få veta, att det hade börjat för mig.”
Ingmar började skratta helt lågt för sig själf. — ”Hvad
är det, Ingmar?” — ”Jag tänker på att vi ha rymt ur
kyrkan och blifvit bortkörda från Ingmarsgården.” — ”Och
det skrattar du åt?” — ”Skall jag inte skratta? Vi få väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
