Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.O” O -...o *... o-... o ••.. O -.. O * 0 0O - .. O*-., o - .. o -*.. o.
den alldeles tydligt. Det märkvärdigaste var, att det föreföll,
som om allt därnere skulle sofva. Alla blommor stodo med
tillslutna kalkar, bladen hängde hopvikna på träden, och
gräset låg utsträckt på marken. De härligaste träd stodo lutade
mot hvarandra i sömn, och fåglarna sutto orörliga i
trädkronorna. Och ingenting därnere var rödt eller grönt, utan
allt var grått som aska, fastän du förstår, att det var mycket
vackert i alla fall.”
Gertrud berättade mycket omständligt, liksom angelägen,
att Betsy skulle tro henne. ”Hur gick det då sen med den
där karlen?” frågade Betsy. — ”Jo, han stod en stund
och undrade hvart han var kommen, men så blef han rädd
för att karlarna, som hade hissat ner honom, skulle förlora
tålamodet, om han dröjde för länge. Men innan han lät
hissa upp sig till jordytan, gick han fram till det största och
härligaste trädet, som fanns i lustgården, och bröt af en
kvist, som han tog med sig.”
”Jag tycker inte, att han borde ha gått så snart upp
ur lustgården,” sade Betsy leende, men Gertrud lät inte
störa sig. — ”Då han hade kommit upp till sina vänner igen,”
fortfor hon, ”talade han om för dem hvad han hade sett
och visade dem kvisten, som han hade brutit. Och vet du,
att i samma ögonblick, som den kom upp i luften och ljuset,
började den lefva. Bladen slogo ut, de förlorade sin gråa
färg och blefvo klart, lysande gröna. Och när vattenbäraren
och hans vänner sågo detta, förstodo de, att han hade varit
nere i paradisets lustgård, som ligger och slumrar under
Jerusalem, ända tills den med förnyadt lif och glans skall
uppstiga till jordytan på domens dag.”
Gertrud drog tungt efter andan och sjönk ned på kudden.
”Kära, du blir för trött af att tala så mycket,” sade Betsy.
— ”Jag får ju lof att tala, så att du begriper hvarför det
finns godt vatten i den där brunnen,” suckade Gertrud,
”och nu är det inte mycket kvar af historien heller. Du
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
