Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tre år senare följde Hallströms första prosabok:
berättelsesamlingen Vilsna fåglar (1894). Den verklighet, som
poeten tidigare flytt, här var den gripen, omsatt i konstnärlig
form. Med sina drömmar hade skalden förut fått stå ensam,
här var alltså den verkliga världen, som han försökt hålla
borta, men som ändå trängt sig på honom. Det var endast
konsekvent att den började med berättelser från Amerika:
det var att gå bröstgänges tillväga i diktningen liksom han
förut gjort det i verkligheten.
Man kan alltså icke förundra sig öfver att det råder en
bitter och ironisk ton i berättelserna, en ton som kan stegras
till ett slags behärskad tragik såsom i ”Ur mörkret”, som
kan få en beklämmande nihilistisk ödslighet som i ”Vägen
till Damaskus”, som kan mildras till försynt humor som i
”Symposion”. Vilsna fåglar — man kan knappast tänka sig
en uttrycksfullare titel. Hård, grå och skoningslös står
tillvaron rundt kring alla figurerna i Hallströms bok, kring
alla dessa känslomänskor och fantasimartyrer, som icke
kunnat tvinga sig att hålla god min i det dåliga sällskap,
som världen är.
Med sin hvassa och slående realism och sin ungdomligt
ideella pessimism var ”Vilsna fåglar” en bok, som stod det
föregående decenniets allmänna idéinnehåll och konstideal rätt
nära. Hos kritiken och den mera litterära publiken blef den
också en stor framgång och lade första grunden till Hallströms
ställning som en af våra främsta berättare. I själfva
verket står den redan långt öfver hvad 80-talets realistiska
berättarkonst åstadkommit hos oss, och det är icke svårt att
här i Hallströms första prosabok spåra de drag, som voro
nya och som pekade framåt.
Af det metodiskt observerade och litet mödosamma, som
oftast tynger den föregående periodens äfven bästa verk,
fanns intet kvar hos Hallström. Fantasien var den bärande
principen äfven i hans realistiska skildrarkonst, den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
