- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 23. Per Hallström ; Erik Axel Karlfeldt /
41

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Hon satt orörlig, det hela tycktes vara henne alldeles
likgiltigt, hon höll fortfarande armlederna i kors och stirrade
framför sig, utan att se.

Men vi, som icke tecknade, kände tystnaden trycka.
Skedde det henne icke orätt, var det icke synd att hålla
henne där som en sak att mäta, var icke hvarje glimt i
ögat, hvarje klang i rösten mera värd än alla dessa linjer,
var det icke förmätet att söka öfversätta det växlande, djupa
iifvet på döfstummespråk? Hvad gömde hon väl i hjärnans
hvalf; hvad var hon, som satt där?

Och tecknarna svettades och krympte ihop pupillerna
för att få dem skarpa och höllo upp handen mot ljuset —
de tycktes ha fått ett svårare göra. än de visste — och
flickan fällde långsamt ögonlocken; då bröto vi af:

”Du är kanske trött, Cecilia? Det lider mot sofdags.”
”Jag sofver inte om nätterna,” svarade hon, ”har inte
gjort det, så långt jag kan minnas.”

”Men hvad gör du då, är du uppe?”

”Jag tänker,” sade hon, och hennes ögon blefvo djupa,
som om natten vore där framför henne — ”ligger och tänker
och stirrar ut i mörkret. Det är så tyst då, ibland tror
jag, att allesammans äro döda, och jag också, det är
lugnt, mörkret är så lätt och mjukt och rent.”

Hennes ansikte hade blifvit stelnande allvarligt, nu strålade
det plötsligt upp i nervöst lif, som om en tanke brutit
fram i flammor därinne.

”Men ibland hör jag. Det är någon, som går på gatan,
långt borta, stenarna klingar under honom, och han
kommer närmare. Först tycker jag, att det bara är en, och jag
undrar hvem det kan vara, drömmer, att det är för mig,
han kommer, men jag stiger inte upp, vill att han skall
lyfta mig just där, och rycka mig till sig, utan att jag säger
ett ord, och föra mig långt bort. Då börjar hjärtat på att
bulta, och det sjunger i örat, och jag hör flera steg, en hel

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:41 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/23/0044.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free