- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 23. Per Hallström ; Erik Axel Karlfeldt /
42

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

flod af tramp och dans, som fyller gatan så helt, att jag
tycker husen skall störta ikull, fejas undan, som när
strömmen bryter upp smutsig is.

Och jag är så glad, att jag skrattar och trycker täcket
i munnen för att inte höras, ibland hör jag mig sjunga, hör
det riktigt och ligger och sträcker ut armarna, och mörkret
är inte stillt längre, inte svart, det är som röda hvirflar bara.
Och jag ligger och väntar och vet, att det är för mig, de
kommer, och att de skall lyfta mig högt upp och brusa
framåt, och jag vet, hur himlen skall se ut, svart med stora
hvita ljus, och luften skall vara kall och klar, det skall vara
som på bottnen af en sjö, och allt, som vi drar förbi, det
störtar hop bakom oss, det klingar af bräckt järn och brusar
och suckar af jord, men vi skyndar framåt, bara framåt,
vi vänder inte på hufvudet, vi säger ingenting till hvarann,
bara skriker af glädje, som när åskan går.”

Hennes röst var gäll af spröd klang, jublande, men
närmare gråt än skratt; med ens böt hon om ton.

”Så där tänker jag om nätterna,” sade hon trött.

”Men när sofver du då, du måste väl ändå sofva?”

Hon skrattade barnsligt klart.

”Hela dagen sen, om jag vill. Mamma drar bara upp
gardinen förstås, men jag får ligga. Då kan jag sofva,
isynnerhet om det är solsken, man drömmer så skönt i
solsken, man skrattar och springer, och det är så ljumt,
och när man stiger upp, är man så härligt trött.”

”Nå men sedan! Går du inte i skolan, skall du inte
arbeta?”

”Papa vill det” — hon uttalade ordet med en främmande accent.
”Papa, jag vet inte, om han är min far."
tillade hon likgiltigt, ”vill att jag skall bort, detsamma hvart.
säger han. I skolan har jag gått, men de passade inte för
mig där. Nu får jag vara i fred. Mamma talar med dem,
när de söker mig, hon kan göra sig så hög, mamma.”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:41 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/23/0045.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free