Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Falken
Ofta följde han med till sire Enguerrands bakgård och
såg falkenerarna bada jaktfåglarnas gula fötter i metallskålar
och torka dem omsorgsfullt, som vore de furstebarn, med
hvar sitt märkta kläde, och smeka deras halsar, tills de slöto
de nakna ögonlocken och drömde mot vårdarens axel.
Och Renaud skulle gärna gifvit tio år af sitt lif eller
ett af sina tio fingrar för att få hålla dem så, de stolta,
tysta djuren, men de fingo icke röras af hvem som helst,
de voro ädla, de hade hvar sin handske, sirad efter rang,
hvar sin hufva med spetsmönster på, hvar sin särskilda
föda, och man talade med dem på ett sällsamt, ålderdomligt
språk med snirklad etikett. Renaud nästan rodnade, när
han mötte deras stora ögon med likgiltig, lättjefull hvila i,
och mest för sire Enguerrands hvita islandsfalk, som hade
röd purpurhufva med guld, röd purpurhandske, en rem
med milanesiska silfverbjällror om foten och en blick af trött
förakt och hjältesagors gula sol.
De unga fåglarna, som ännu skälfde af raseri öfver
fångenskapen och drömde om fria jakter under hufvans natt
och reste halsfjädrarna för att skrika och tämdes med svält
och mörker, dem fick han ibland lyfta ur buren, fick visa
dem dagern och se dem vackla med blinda ögon först och
klorna spända in i hans handled, lugnare sedan, när
pupillerna krympte, och nästan smeksamma, när han räckte dem
en bit varmt, blodigt kött — men dem höll han ej af, dem
tröttnade han snart på, och han lärde sig fort att se, att
ingen hade islandsfalkens bröstmuskler af stål och långa breda
vingar och hvilande styrka. Men det var roligare än något
annat att se på, hur de öfvades till jakt efter kung Modus’
visa regler, när det gått om en tid, så att minnet af frihet
värkt bort, och de sutto där tunga och blinda och dåsade
på sina pinnar.
Först gällde det att vänja dem att flyga igen, men med
snöre om foten, tills de lärt sig att vid falkenerarens rop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
