Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Falken •
trädbangar, än sökte de i tvekande ovisshet att stiga upp i
skruflinje, förlitande sig på sina breda vingar att hinna högre,
än fienden kunde följa, och de sviktade som rön af bleka
hjärtans skrämsel.
Men falken valde från början en af de starkare, en af
dem, som genast flög mot höjden, ty han älskade att pröfva
sin kraft och känna skarp, lätt luft under vingarna, och
han lyfte sig så snabbt och rakt, som hade han kretsat
kring en solstråle. Snart var han öfverst, mindre än en
sparf syntes han, men något i vingarnas hållning, i kroppens
samlade styrka, kom en att ana hans ögons gnistrande
vildhet och hans sträckta klor — och med ens föll han, tung
som stål, på rofvets värnlöst uppåtvända hals. och de sjönko
som en enda sten, knappast hvirflande en vingbredd ens.
Då sprang och simmade och vadade Renaud för att hinna
fort fram, innan den af stöten döfvade hägern hann att
samla sig och i förtviflans vildhet bruka sin hvassa näbb,
och falken gaf dödshugget skarpt och snabbt och vände sina
stora, redan lugnade ögon mot sin herre, ty han älskade
ej att sudla sina fjädrar med blod och väntade att få det
varma hjärtat räckt till sig.
Sedan flög han ej mera för dagen; när Renaud kastade
honom och sprang med ett lockrop, tog han blott ett par
vingtag och satt så åter på hans axel med stolt kyla mot
gossens skrattande ansikte; han tycktes förakta all lek, och
Renaud slutade snart därmed, och hans blick fick falkens
fjärrskådande allvar. Han fick den kärare, än han haft
någonting, det tycktes honom, den var hans egen själ, hans
längtan med breda vingar och segerviss blick, men det var
smärta i hans kärlek, dyster förkänsla af en olycka, och
han fruktade ibland, att fågeln skulle flyga från honom i
likgiltighet, försvinna i ett gäckande ljud af bjällror, och
det skulle bli som döden, så tomt. Eller det tycktes honom,
den var äran, glänsande af solljus mot blå luft, som hvilade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
