- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 23. Per Hallström ; Erik Axel Karlfeldt /
77

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

försvann. Bara ett lågt, tungt eko, som aldrig hann upp
riktigt, famlade efteråt ur hålvägen.

Marit stod kvar i samma framåtböjda ställning, som om
hon följde ropet i dess vaggande flykt, läpparna öppna ännu,
blicken långt borta. Hon såg synranden sjunka och möta
en stigande linje kanske nådde en ton ända dit — såg
tjärnen långt nere i sitt gömsle — plötsligt brusto hennes ögon
i gråt, så strid och klar som regn, och hon lät händerna
falla. "Jesses, Jesses!"

Nils lade luren åt sidan, så att han ej skulle göra illa
den, och kom tröstande fram. "Hvad är det då, hvad är
det?"

"Å jag tyckte det alldeles blef borta för mig. När jag
ropade, så flög det bort, och ingen hörde det. Jag tyckte,
att det var någon som tog det . . . därifrån" — hon tordes
ej se åt tjärnen. "Jag visste också någonting just då, jag
visste det så säkert."

Hon stirrade emot det nu utan att kunna se, och hennes
blick blef mörk däraf.

"Men hvad för slag var det du visste?" Nils ryste
han också.

"Inte kan jag säga det nu, inte vet jag det längre, men
det var svart och hemskt."

Men det var icke länge, som denna dårskap kunde
uppehålla dem, snart nog var Marit lugn efter den tröst
hon fick, ehuru det var mycket få ord i den, och kunde
skratta helt muntert, när han for, och nicka afsked, först
på skämt genom den lilla tittgluggen på spiselväggen, sedan
ute på backen med alla sina brokiga skyddslingar bakom
sig, som borde ha varit insläppta och tjudrade för längesen.
Så blef hon lämnad ensam för sommaren.

Hon lät ej tanken därpå trycka sig länge, lade sig att
skura golfvet, så fick den ena tråkigheten drifva bort den
andra, tills det var tid att sofva.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/23/0080.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free