Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Peh Hallström
Det fick vara detsamma med henne, det var slut, nu
gällde det att ha förståndet i behåll och finna ord och röst
kvar att ropa dem med sedan, ja sedan kunde hon tänka
på sig och kämpa sin hopplösa kamp. Vid första krök vek
hon af från vägen, störtade sig in mellan de täta stammarna,
slet upp sitt klänningslif för att få luft och sprang nedför
backen. Listen hade lyckats, de tumlade förbi, stannade
och tvistade högljudt — nu voro de på spåret igen, men där
var långt emellan henne och dem och med hvart ögonblick
längre. Hon hade vunnit tid, hade kanske räddat sitt barn.
Genom löfbuskar sprang hon nu, bladen prasslade om
hennes fötter, kvistar slogo henne i ansiktet, så kalla mot
den heta bloden — där voro asparna, alldeles gula som
guld, och himlen skarp och kall emellan, där var brinken,
och där var luren! Där var stora blåa vidden igen, bäcken
som svällde i djupet, kallt och mörkt öfverallt — om han
nu var därborta och hörde! De sista stegen tog hon gående
för att hämta luft, drog in den i så långa drag hon kunde,
den var så isigt frisk, i det upphettade hufvudet blef synen
så skarp, att hon tyckte sig se längre än någonsin förr, och
så underligt klart, se rätt igenom allt. Vildt var det och
kallt och fientligt, fast det sett henne som barn, hennes lif
ville det ha, det var inte sant, att det varit vänligt förr, när
hon stod här, hennes lif ville det ha! Det fick vara
detsamma, nu gällde det att finna ord till ropet, som kunde
bära det fram; Marit tog luren till munnen och spejade i
förtviflad ängslan bort mot den gråa fläcken, och hennes
glänsande ögon speglade blott af nejden, men såg den ej.
Orden och tonen fann hon af sig själf, de strömmade
ur hennes fasa och sorg, de kommo med takter som lyfte
och svingade och skakade luften i ångest, de kommo med
rim som nödskrik:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
