Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I Blå Skogen
’Tillili logen!
Tölf man i skogen!
Tölf man äro de,
tölf svartbärare,
Röoxen stingande,
skäilkon bingande,
småkrittra trampande
mej ville de våldta!
Längst upp i Löfåsabackar.
Kom och hjälp,
kom och hjä-älp!”
När hon slutat sitt sista, skärande, gränslöst klagande
skri, lät hon luren sjunka för att höra, om där kom svar,
och hur nära förföljarna voro, och om hon skulle kunna
fly dem ännu. De larmade från spridda håll, de voro helt
nära, där fanns ingen möjlighet att komma härifrån. Så
var det detsamma då, så var det bestämdt, att hon skulle
dö — om där nu bara kom svar!
Det kom svar, hon kunde icke höra hvad, ty blodet
susade så i öronen, men det var Nils’ röst, den skalf i oro
han hade väl förstått, kom väl icke ensam, hade väl
förstått allt? Marit satte luren till munnen igen.
Och för sista gången lät hon sitt rop svinga ut och
klinga ut sin gränslösa nöd, samma ord fann hon igen, hvart
enda ett, men ännu gällare, ännu vildare blefvo hennes toner,
ut öfver blå skogen flögo de, ekon stego och stöttes kväfda
ned i djupet igen, fåglar lyfte sig och fladdrade bort, vidare och
vidare nådde orden. Och de gula asplöfven, som snart skulle
vara döda, darrade i sin ständiga ångest öfver hennes hufvud,
och uppför branten klättrade svarta män från alla håll. Som
hon stod där, såg hon igen den vilda, stora, kalla nejden,
hvars glädje lekt på ytan bara i sommarens flyktiga ljus,
hvars sorg var tung som sten och berg och seklers snö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
