Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
O -.. O ...o ... O -... O- -..-O’ -.. O ..-o -...O •...-O ’- - O .. O *.. O -.. O ••-. O.
Per Hallström
Men efter du lockat min skugga ur skuggornas värld, där
milda, mjuka vindar buro den kring, ett löf bland löfven,
en hviskning i bruset, efter du gett den form i dagens ljus
och låtit den skälfva af det förgängligas röda doft, så tala
till mig, innan ännu rosenbladen hunnit falna och vikas,
tala till mig, och jag skall svara dig!”
"Hvem är du, hvem var du? Jag vill känna ditt väsen.”
Hennes blick blef drömmande af fjärrsyn, och hon
svarade sakta, så att hvar ton långsamt sjönk och domnade i
den nästas stigning: ”Jag hade ett namn som andra, hvilket
sade, hvad jag icke var. Nu är jag mull i mullen, ljus i
ljuset; den röst, du hör, är icke min egen utan ekot af alla
tiders döda vindar, alla tiders döda stämmor. Jag lefde
Hon blef tyst i ännu vidare dröm, och blott läpparna rörde
sig omedvetet.
"Och du var lycklig?”
Hon fick röst igen och tycktes undrande lyssna till sina
egna ord: ”Ja, jag tror det, det kallades så. Jag dog ju
ung. Jag hoppades och såg framåt, och det jag såg mot
hann aldrig komma, ty när det var där, så var det redan
förbi och hviskade bakom mitt öra. Jag drömde också ofta
tillbaka, när skymningen föll, djupgrön och klar, som den
skall göra nu snart igen, och magnoliablommorna sjönko
som döda hvita fjärilar i dunklet; alla mina dagar tycktes
mig kära då. Allt var vackert.”
”Och handlade du aldrig, lefde du aldrig verkligt?”
”Handlade, jo jo, ofta, mycket. Någonting dref mig,
än hit, än dit, jag kallade det vilja. Där var många röster i
mitt inre, men en var starkast och betvang de andra, som
den stora böljan svällande kväfver de små, men om den
mer än de öfriga var min, hvad vet jag? Jag kände kärlek,
jag kände hat. och jag befallde öfver många, och kärlek
och hat blefvo till dåd, men de gledo ur min hand liksom
bristande bubblor, och i och med att de brusto, förstod jag
i to
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
