Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Florentinsk Aftondröm
dem ej. Män trodde sig äga mig, och jag trodde mig lycklig
däråt och brann af längtan och hopp och log mot minnen,
medan skymning föll öfver röd vallmo. Till sist ägde jag
blott en längtan, att hvila i den gamla vasen här under
mina fötter, som jag hade framför mig i min trädgårds
sol och såg på, tills tankarna stelnade, och jag slumrade in
under arkadens skugga, söfd af det rinnande vattnets sorl.
En gång somnade jag i stor smärta och vaknade och
brottades med smärtan, och den försvann i min famn, och jag
med den. Då lade man min unga, stela kropp på ett bål.
och äfven den famnades och lyftes af lågors röda armar
och försvann, men det hvita stoft, som blef kvar, beredde
man hvila, där jag bestämt det. Då gjorde äfven detta mig
ingenting, då var äfven det efterlängtade förbi mig, i och
med att det kom. Men jag hade en dröm. Det tycktes mig,
att de trenne kvinnorna där räckte mig sina händer att dra
mig fram i sin dans, jag tog dem, jag stod som de med
fladdrande hår och dräkt som sträcktes bakåt, men jag visste ej,
om jag rörde mig och hvirflade kring, eller om jag var sten
som de.”
Leonzino hade under hennes ord fått samma
drömmande djup i sin blick som hon. ”De kvinnorna,” sade
han, ”hvad äro de, hvad betyder deras dans? Hvarför ville
du hvila inom deras krets?”
”Därför, att de famna allting inne. Osynliga dansa de
kring oss hela vårt lif, ohörbara sväfva deras steg, deras
dräkter fläkta kallt om dina händer, deras hår stryker
fladdrande förbi din kind. De äro Horerna, de dansa tidens
dans. Jag kunde ligga långa stunder och se dem röra sig,
då jag slöt ögonen halft, men när jag öppnade blicken, stodo
de stilla. Och jag grubblade: Tiden, tiden, hvar är den?
Sjunker den bakom oss, eller flyger den förbi, sedan den
andats kallt mot vår mun? Vi fara på ett skepp; hvad är
det som för oss fram? Seglen stå svällda, böljan brusar under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
