Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.0’ *., 0 O •... ©•■•..O* .. o - ..-o O -..-O**.. 0 -... 0 –. 0.
Thanatos
och ton, och öppnade på tysta gångjärn porten till det
förflutna. Hvad det nu var som åstadkom det, drag för drag,
friskt och lätt och vemodigt ljust som hösten omkring mig,
skred minnet fram för min syn, och liksom man tanklöst
under gången bryter kvistar och blommor och lägger dem
samman och vid hemkomsten finner att de blifvit till nyckfull
harmoni, såg jag, när ingenting mera var att hämta ur det
nyss förgätna, att min knippa bilder blifvit till någonting
liknande ett konstverk.
Det var längesedan; jag var nästan barn ännu. Jag
var på ett långt besök på en egendom i en trakt af landet,
som jag sedan aldrig återsett, en slättbygd utan vatten,
hvilket var nytt för mig och först gjorde det svårt att trifvas.
Endast en å, mycket grund om sommaren, slingrade sig
fram mellan åkrarna trögt och långsamt i tvära bukter, som
om den när som helst kunde ha uppgett försöket och runnit
tillbaka mot sin källa och beständigt vägde skälen för och
emot, omärkliga för alla andra. Den fortsatte dock af vana
sitt lopp, och efter jag vet icke hur lång tid eller väglängd
hamnade den, glidande i ständigt tätare säf, i en liten insjö,
som man såg ett hörn af vid horisonten. Skogen, det lilla
som fanns, låg också vid synranden, karg och ful och
småväxt och föga lockande. På slätten löpte vägarna i raka
linjer från by till by — man kunde se en hel hop af de
senare. Sju kyrkor sträckte sina små hvita torn upp genom
middagshettan; det enda som skilde dem åt var deras namn,
hvilka nu nästan alla gått mig ur minnet. Vägarna lågo
nakna och gula i solen utom vid herrgårdarna, där alléernas
lönnar och almar tycktes ha sprungit i kapp utefter dem,
tills de tröttnat. I månskenet, då dammet låg hvitt som snö,
och rågskylarna blefvo till rader af fantastiska väsen, rörde
sig träden igen med sina dunkla massor af mörker och
glimmande silfver och de svarta skuggorna som släpande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
