Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
;0’! *.. 0’*v..0 4.,. O -o ••.. O’ O ••..•0 s.vO"... O • O’ -. O -,. O ■ - o . O;
Thanatos
Dagen innan jag skulle fara voro vi ensamma hemma,
”vi barn” — så kände jag det nu! — ty de äldre hade farit
bort till middagen. Jag skulle ha varit med, men fann en
förevändning att slippa. Efter kaffet, där Teresa var
värdinna och åt upp de sockerbitar dem jag afböjde, gingo vi
ned i trädgården.
jag vet icke, om det är en verkan från den tiden, men
jag trifs icke i andra trädgårdar än gamla och gärna litet
vanvårdade. Tidens nyckfullhet har farit fram där och stört
den alltför småaktiga symmetrien. En del träd ha åldrats till
gråa och giktbrutna väsen, som ändå få stå kvar af ett
slags tacksamhet, fast de icke mera göra nytta, eller ha
vacklande fallit för yxans hugg, när de gett hvad de hade att
ge. Andra resa sig, fantastiskt tornade, mycket högre än
en förnuftig hushållning tillåter det, och deras öfversta frukter
nås icke längre af krattan. Fågelskrämmor, sedan åratal goda
vänner och förtrogna för alla vingade tjufvar, klappra och
svänga för vinden. Stickelbärsbuskarna svälla ut ifrån sina
bankar och trängas som leder af vresiga tiggare.
Gammaldags blommor, som icke längre odlas, kejsarkronor och
stormhattar ha tagit sin tillflykt in i humlesnåren, hvars
stänger ramlat omkull som ruiners pelare och stå vaggande
i dunklet därinne, litet bleknade liksom minnen. De
astrakan-eller larsmässepäron- eller grågyllenträd som planterats till
årsbarn med människor, hvilka nu längesedan ligga döda.
stå frodiga och glädjas åt solen och bära ännu i sitt blida
och tysta väsen en afglans af den ljusa tillförsikt och fröjd,
som kom odlarhanden att skälfva om telningarnas fina bark.
Naturen har tagit hand om människoverket som fälldes i
hennes knä och långsamt, vårdslöst kärleksfullt gifvit det
den harmoni, hvartill hon ensam har hemligheten.
Att se en sådan gammal trädgård om våren!
Utan att vänta på blad springa de nyss så grå och
nakna grenarna genast ut i blom, liksom när sagokungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
