Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Efter en kort stund såg han upp — på Teresa med
den låga solen bakom sig, på de röda och förgråtna
barnansiktena omkring honom, på den gamla kyrkogården med
stenarna som sjunkit in i ro under strålarnas och de långa
skuggornas glidande smekning, med höstens första gula blad
lysande i det gröna, med himlens lätta, klara och kallnade
glans. Hans gråt upphörde, blicken blef nästan ljus och
bar på en stilla häpnad, en fjärrsyn, en mild andakt.
Och där ibland barnen började han tala, okonstladt som
ett barn, utan en tanke på att hålla någonting tillbaka eller
huruvida det kunde förstås eller ej, utan en känsla af blygsel
att visa det man brukar dölja så djupt i sitt innersta, att
det knappast får nås af en annans blick. Han tycktes lyssna
till sig själf med stilla undran, ögonen än klara och allvarliga
mot våra, än långt borta, som om det icke bara var han
som talade, men allt hvad han såg och fattade samman till
en harmoni, den han aldrig förr förmått fånga, tog själ och
röst i hans ord.
”Jag visste ingenting,” sade han, "jag tänkte mig det
så annorlunda. Jag älskade henne, först visste jag det knappt,
nyss förstod jag icke djupet af min känsla, men nu — jag
älskade henne mycket, mycket.
När jag for bort, var det bara halft klart för mig;
jag visste, att jag kunde räcka ut min hand, och det skulle
bli mitt, jag drogs emot det, men jag tvekade — jag är ju icke
så helt ung längre. Hon var så ung, så ömtålig och bristande
fin — ack, jag förstod icke hvad det var som gjorde henne
så, jag såg kvällssolen öfver henne, men jag fattade icke
hvad skuggan bakom henne var. Jag ville icke andas på
henne, jag ville ha henne kvar just som hon stod.
Jag hade också mitt arbete att tänka på, mina studier
och så for jag. När jag kommer igen, tänkte jag, är
det tids nog, om det då skall bli. Och med lugn visshet kom
jag ihåg henne där nere. Skrifva till henne kunde jag icke,
1 50
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
