Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och skadelystnad velat locka till sig andras egendom. På
alla de olika sätten kunde det te sig, efter stund och stämning.
När slädarnas bjällror klingade högt i frosten på vägen
upp mot älfporten, och de plötsligt försvunno i kröken,
då ljöd det för de kvarvarandes öron, som om det burit
rätt in i berget och sjöng vidare där inåt slingrande stigar,
annars stängda för dödliga, eller hvarifrån dock ingen
vändt åter.
Det tillslutna och hemlighetsfulla, det i sekler och åter
sekler tryckta och gömda blef till bakgrund i allas känsla.
Stämmorna fingo en djup och beslöjad klang som dröjde i
örat. Ögonen under sina fasta bryn blickade tankfullt
framför sig i allvarlig och liksom högtidlig ro under hvardagens
enklaste bestyr. Läpparna blefvo stramt slutna, och den
tigande tycktes lyssna inåt.
Där växte ett starkt folk, vant att behärska sig, men
lyhördt för sin själs rörelser, tyst i sin verksamhet, tystare
i sin glädje.
II.
En gång dog det en man där, och som genom flera
olycksfall husets välstånd redan förut var skakadt, måste
barnen gå ifrån sitt i främmande tjänst. Äldsta dottern hette
Ingert, hon var icke riktigt vuxen ännu, men lofvade att
bli stor och stark och äfven vacker. Hon kom till en
granngård, där husbonden var ung och ogift och hade sin mor
i huset. Det var ett ansedt, godt och rikt bo, och hon hade
det bra där. Hon fick mer och mer att sköta, allt som
hennes krafter och förstånd växte. Då blef hon gladare till
lynnet, genom att hon kände sig göra rätt för sig, eljest
plågade det henne mycket, att hon sjunkit ur de själfägandes
klass och hade att lyda andras befallningar. Svårast var det
att behöfva gå så här hemma, där de som sågo henne kunde
12. — Nationallitteratur. 23.
177
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
