Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Per Hallström
sprungo i töcknet och ropade skrattande efter hvarann och
ryste plötsligt till och logo muntert, när de kommo ur det
och funno hvarann igen med kinderna friska af köld, men
håret grånadt som af ålder. Nedanför lade sig älfven i is,
men den blef aldrig riktigt säker för djupets ännu oroliga
och sakta hvirflande makter. Det hände ofta, att någon
drunknade där, men mycket längre ned hade man att leta
efter liket om våren. Armarna kunde då stå sträckta öfver
hufvudet, som när det sista skriket sökte hem och vänner;
de hade stelnat så, krampaktigt gripande efter allt som var
kärt och tryggt. Kistan måste göras mycket lång och tedde
sig hemsk och hotfull, grafven måste göras stor. För barnen
kunde det tyckas, att det skulle ljuda rop ur den, när solen
och värmen kom och löste allt bundet.
Bergen slutade med branta och mycket höga
klippväggar. Skog stod öfverst, och som det var svårt att forsla
virke obrutet därifrån eller bara att klättra dit upp, fick
den stå kvar och växa och multna vild och orörd.
Jättefurorna blefvo till benhvita trädskelett, där örnar sökte sig
bo, som deras vana är, öfver grantopparnas hårda och
taggiga linje. När allt var höljdt af hvitt, lyste och brann det
i morgon- och aftonsol mot himlens gröna glas som
isblommor på en ruta, bara mycket större, trots afståndet. Det
var stelt och stort och underligt, likt ett land ur en dröm
som stannat kvar, när minnet af det sällsamma som hände
där var borta.
Hela året togo klipporna fatt hvar ton, som blef till
emellan dem, och bollade med genljuden tills de dogo bort
för mänsklig iakttagelse. När vallflickan ropade hem
boskapen med alla smeksamt klingande namn, då ropade det
djupt inne i stenen detsamma, och det var som om
sagofolket därinne samlat också sina hjordar, rikare, storvuxnare
och grannare än hvad människor fått på sin lott. Eller som
om de på hån apat efter ljuden håliga och arma eller i hat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
