Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
O ••...O"... O 0 O 0 ’ .. 0 ’*..0.
■ • ■—––––––""........ ■—■■■■—■—11 — 11 “ —■.........
Per Hallström
hade det icke fått bli. Kall och stolt måste hon ha synts
för de oinvigda, och det smärtade henne ännu mera nu
än någonsin. Det gaf henne dock befrielse, att hon kände
Gabriel vara borta, ty till honom fick hon icke ens denna
morgon säga ett ord.
Hon gick mycket blek, men med snabba steg från den
ena till den andra. Det stilla och skarpa ljuset lyste omkring
henne, hon var vacker men ömtåligt skör, det föll hvar
och en i sinnet, att det gångna året tagit mer än ett år bör
ta. Hon är för ung att bära sitt, tänkte man, det går ej
länge. Hon förmådde icke säga mycket, men hon såg och
såg, och i hennes ögon anade äfven dessa vid iakttagelser
föga vana sinnen, hvad som rörde sig i hennes själ. Ett
helt års sorg och hemlighetsfulla tvång stod mörk bak glansen.
Tro mig, tro mig, tycktes hon ämna säga, det var icke
jag, icke min vilja. Ödet höll sin hand på min nacke, då
måste jag hålla mig mycket rak för att icke falla till golfvet
Hvad ni ha känt, är ett intet mot mitt, tro mig, ett intet.
Hon hade icke långt till gråt, men hon var lycklig,
liksom den som åtminstone halft får tala ut hvad som bundits
med oemotståndlig makt.
"Har jag varit dig en god husmor?” frågade hon. Och
de gåfvo till svar, undrande öfver hur gripna de kände sig:
"Ja visst, det har du varit. Tack för allt." Och hon fick
deras varmt och ärligt menade välsignelse.
Till slut var bara barnet kvar.
Hon lutade sig på knä fram mot gossen, som stod i
sitt hörn med stora och skrämda blickar mot hvad som
försiggick. Nu voro tårarna ännu närmare än förut att brista
fram. Hon höll hans båda händer och talade till honom i
brådskande, jagande, för de öfriga mest obegripliga ord.
"Jag har inte gjort det gladt för dig," sade hon, "men
jag kunde inte, jag hade inte glädje att ge. Det är inte alla
som får den. Kanske måste du en gång lära det själf. Då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
